Imorgon är det internationella kvinnodagen, och det enda jag kan tänka på är hur långt vi inte har kommit, hur mycket det finns kvar att göra. Imorgon är för mig en bra dag att uppmärksamma det som finns kvar att göra och fundera kring de allt hårdare krav som unga utsätts för när det gäller saker som utseende och sexualitet. Men det är också en dag för att vara tacksam mot alla de som tagit kampen innan oss, att vara tacksam mot alla de som vågade säga ifrån och ifrågasätta, och en enorm tacksamhet mot alla de som varje dag fortsätter den kampen. Feminismen har inte gått för långt, vi har bara börjat gå.
Imorgon vill jag inte ha några grattis för att jag är kvinna eftersom det får mig att känna att alla andra dagar är inte är mina dagar. Att få ett grattis skulle göra att jag blir förminskad från människa till kvinna och bara det, trotts att jag är så mycket mer, trotts att vi alla är så mycket mer än våran könstillhörighet.
Och snälla, inga skämt om hur starka vi kvinnor är och hur alla män aldrig skulle klara sig utan oss. För det tjänar ingen på, inte imorgon och inte några andra dagar heller.
Så säg inte grattis, krama om varandra, tyck om varandra, säg bra jobbat, och fortsätt kampen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar