angående att berömma barn, och att jag inte kan låta som en katt

För några dagar sen fick lilla I för sig att hon skulle lära mig låta som en katt, närmare bestämt en spinnande katt. Eftersom jag är väl medveten om att jag absolut inte kan göra någon form av rullande R-ljud kände jag att det hade vart bättre att få låta som en jamande katt, men nej.

Det gick till ungefär så här:

Lilla I: Låt som en katt.

Jag: Nej, jag kan inte.

Lilla I: Man gör bara så här. *rullar perfekt med tungan*

Jag: *försöker verkligen men resultatet blir något mellan en tandläkarborr och ett ilsket bi*

Lilla I: Men du låter som en jättebra katt.

Det roliga är hur hon säger det med exakt samma översvallande röst en som vuxen använder när en får dagens tredje teckning som ser ut att föreställa ett garnnystan, eller som femåringen på förskolan använder till tvååringen när denne på första försöket lyckas göra en sandkaka som bara är lite trasig i hörnet. Ni vet den här översvallande rösten som får det att låta som om en inte riktigt menar det en säger, trots att en verkligen gör det. Det var nästan så att jag väntade mig att hon skulle klappa mig på huvudet också.

Händelsen lämnade mig inte bara full i skratt, den gav mig även en liten känsla av att vara genomskådad. Och det är en konstig känsla att vara genomskådad när en aldrig menat att göra fel.

Jag tycker inte att det är något fel i att ge beröm när någon inte bara vågar skapa något, utan även har modet att visa upp det. Att uppmuntra barns skapande är något av det viktigaste en kan göra. Vuxna som ger mer beröm för uppäten mat än för en teckning gör mig ytterst skeptisk.

Det är den överdrivet ljusa rösten en så lätt använder jag inte förstår. Eller tror barn mer på det en säger om en använder den? Och i så fall varför använder vi inte den för att förklara hur nyttigt det är med grönsaker? Varför upplever jag till och med det jag själv säger som mindre äkta när jag använder en mer översvallande röst för att ge beröm? Använder vi en sån röst just för att den användes till oss när vi var barn? Och vad skulle hända om vi använde om vi använde en röst som gör att vi själva verkligen tror på det vi säger, även när vi ger beröm till ett barn?