de är samma nu som då

När jag gick i mellanstadiet läste vi om nazismen i skolan. Jag skulle tro att det var på historian, för vi lärde oss om det som något som har varit, något som inte längre är. Och så pratades det lite om rasister, men de fanns så klart någon annanstans, i någon annan skola och antagligen också i en annan stad.
Sen i högstadiet blev min skola bombhotad efter att en elev därifrån talat mot främlingsfientlighet under ett fem-i-tolv möte. Då verkade det ändå så ofarligt, det var aldrig någon bomb och dagen efter när byggnaden var genomsökt fortsatte skolan som vanligt.

Nu tio år senare är varken nazismen, rasismen eller främlingsfientlighet historia. Det har blivit till en öppet och konstant hot både mot demokratin och enskilda personer.
Det som hände i Malmö natten till den 9:e mars skrämmer mig. Jag var inte där och kan inte säga säkert vad som hände, men jag har läst det mesta jag kommit över och något som går att säga med säkerhet är att det i Sverige går runt nazister beväpnade med kniv och som ser feminismen som ett så stort hot att de är beredda att använda dess knivar mot andra människor.
Mainsteam-media som från början rapporterade om att det var ett bråk mellan vänster- och högerextremister tycks nu helt förlorat intresset och slutat rapportera. Eller om de bara har det så länt ner att jag inte orkar scrolla längre.
Samtidigt fylls facebook och bloggar av uppmaningar till folk om att våga ta ställning, att våga göra sin röst hörd mot alla former av främlingsfientlighet och fascism . Jag blir tårögt av att inse hur många det finns som är villiga att kämpa, att skriva, skrika eller demonstrera för att bevisa att vi är fler, så många fler och att de som vill tysta oss aldrig kan vinna i längden.

Med sverigedemokrater i riksdagen har främlingsfientligheten börjat normaliserats, men det är vi som har makten att visa att det aldrig kan bli okej.