låt människan ta plats, inte könen?

Råkar av en slump ramla in på en facebooksida/grupp som heter maskulint initiativ (m!), och bara så nu vet är det en typisk sådan sida som en inte borde ramla in på när en inte kan sova. Jag vet att skriva om dem ger dem reklam de verkligen inte förtjänar. Men de har redan över 20.000 likes. Och jag orkar inte ens bli arg, bara så himla ledsen.
För även om det står att de är för allas lika värde oavsett kön, etnicitet eller sexuell läggning så verkar det inte vara vad dess medlemmar tycker. Jag läser om hur feminister sprider manshat, hur det faktum att de flesta fattiga är kvinnor är en ickefråga och om hur rädslan för psykisk misshandel är lika illa som att behöva vara rädd för att bli våldtagen.
Och jag orkar inte ens bli arg. Blir bara så himla, himla rädd, ledsen och uppgiven.

glädjeskriket som uteblev

Igår peppade vi valvaka med alkoholfritt bubbel, godis och andra onyttigheter. Och jag peppade, höll tummarna och hoppas för allt jag var värd att svenska folket inte bara skulle ha sett till att gå och rösta utan också haft mod nog att rösta rosa och på så vis ge F! en plats i Europaparlamentet. Vid elva visade det sig att det hade gått vägen, F! kom in, men den känsla av eufori och glädje jag hade väntat mig att känna uteblev och jag kände mig mest tom. Europa har blivit kallare, mörkare, mer mörkblått än jag någonsin trott att det kunde bli.
Så jag försökte förstå. Vilka som röstade mörkblått. Varför folk rösta mörkblått. Jag läste valstatistik på Aftonbladet för att förstå vart de bor. Försöker fortfarande förstå hur tusan det kan vara så många fler som röstar på SD än som röstar på F!.
Och sen resten av Europa. Det handlar inte om främlingsfientlighet eller rädsla för det som är annorlunda. Det handlar om att vi nu ser historien upprepa sig. Hur det som aldrig, aldrig, skulle få hända igen, snart ser ut att kunna bli verklighet.
Någonstans har det gått fel. Någonstans har folk tillåtit sig själva att glömma det som har hänt. Tidigare generationers krig, misstag och ibland rena idioti har förpassats till marginalen av folks medvetande. Helt plötsligt inte lika viktigt att komma ihåg.
Och nu letas det nya syndabockar. Någon ny att skylla på. Och när en är rädd verkar det gå bra att skylla på allt. I alldeles för många länder går partier till val genom att vädja till folks rädslor, genom att så fördomar och genom att öka folks känsla av att behöva sätta sig själv först. Och valresultatet igår är bevis på att det har funkat.

vem har pulled pork, jag har pulled pork.

Få saker får mig att känna mig så nöjd som när lidl har extrapris på svensk fläskkarré, för det innebär att jag kan göra pulled pork utan att göra av med allt för mycket pengar. Och det finns få maträtter som gör mig så nöjd som jag blir av pulled pork. Idag lyckades jag dessutom få in det i ugnen redan innan sju, vilket gjorde att jag sen kunde sova bort halva väntetiden. Idag lyckades jag få det så mört att jag kunde dra isär nästan hela köttbiten bara med två skedar, och smaken blev helt strålande.

all gooey and delicious

Nom-nom-mat

För lite mer än 1,5 timme sen lagade jag en stor laddning wok/thaimat med panang curry och kokosmjölk. Och nu en riktig och tre halva portioner senare, är jag precis så mätt och seg som jag förtjänar. Thaimat är en av de saker jag verkligen inte kan sluta äta när jag borde, utan tar alltid minst fem tuggor för mycket så att jag blir lite för mätt och inte orkar göra något alls förutom att smälta maten.

Jag älskar att laga thaimat eftersom:
1. Det går typ inte att misslyckas så länge en har bra currypasta och kokosmjölk.
2. Det är enkelt att laga tillräckligt mycket för att både bli mätt och få det att räcka till flera matlådor.
3. Det är enkelt att variera och går ofta att anpassa efter vad som finns redan finns hemma.

Dagens laddning innehöll ett halvt baconpaket, resterna från gårdagens grillade kyckling, morötter, majs, broccoli och vitkål. Och så nudlar som fick koka vid sidan om.

bästaste rest-maten

Idag har vi lagat rest-mat, eller latmask-lasagne beroende på hur en ser på det. Igår gjorde vi taco-kryddag köttfärs med pasta till middag och av det som blev över gjorde vi två gratänger idag. Bara att lägga pasta och köttfärsen i en ugnsform, hälla över några deciliter vit sås (ni vet sådan som en har i lasagne) och sen skiva lite ost över. Ena formen fick även lite tomatskivor och fetaost som fanns i kylen.

laga mat och jaga glassbilen

Så nu har jag än en gång bestämt mig för att det är dags att jag lär mig laga mat. Alltså jag kan laga mat, egentligen, men jag ser mig som en person som inte kan laga mat, och låter därför bli om jag kan slippa. Samtidigt vet jag ju att jag tycker om att laga mat när jag väl gör det. Eftersom Albin både är duktig på att laga mat och tycker om att göra det blir det oftast han som får ansvaret för allt, medan jag hackar det han pekar på. Men nu ska det bli ändring på det. Mitt mål är att laga planera och laga mat tre gånger i veckan, och att bli modigare när det gäller att testa nya saker.

Idag blev det pasta, pastasås med lax och citron, gröna ärtor. Som tur är så blev det mycket godare än vad det ser ut att vara.

Idag har vi åter fått lära oss hur orutinerade både jag och Albin är när det gäller att planera in och kolla upp saker.

Lilla I har tjatat om glassbilen i ungefär en månad. Vi har lovat att kolla upp exakt när glassbilen stannar utanför oss minst tio gånger senaste två veckorna. Endå blir det total panik när vi helt oväntat hör dess plingande utanför fönstret. Så på med skor, hitta plånboken och kuta ner för trapporna. Som tur är så han vi och kom upp till lägenheten igen med två paket glass, och en mycket nöjd unge. Vad som hänt om vi missat bilen vågar vi vuxna inte riktigt tänka på.

angående att berömma barn, och att jag inte kan låta som en katt

För några dagar sen fick lilla I för sig att hon skulle lära mig låta som en katt, närmare bestämt en spinnande katt. Eftersom jag är väl medveten om att jag absolut inte kan göra någon form av rullande R-ljud kände jag att det hade vart bättre att få låta som en jamande katt, men nej.

Det gick till ungefär så här:

Lilla I: Låt som en katt.

Jag: Nej, jag kan inte.

Lilla I: Man gör bara så här. *rullar perfekt med tungan*

Jag: *försöker verkligen men resultatet blir något mellan en tandläkarborr och ett ilsket bi*

Lilla I: Men du låter som en jättebra katt.

Det roliga är hur hon säger det med exakt samma översvallande röst en som vuxen använder när en får dagens tredje teckning som ser ut att föreställa ett garnnystan, eller som femåringen på förskolan använder till tvååringen när denne på första försöket lyckas göra en sandkaka som bara är lite trasig i hörnet. Ni vet den här översvallande rösten som får det att låta som om en inte riktigt menar det en säger, trots att en verkligen gör det. Det var nästan så att jag väntade mig att hon skulle klappa mig på huvudet också.

Händelsen lämnade mig inte bara full i skratt, den gav mig även en liten känsla av att vara genomskådad. Och det är en konstig känsla att vara genomskådad när en aldrig menat att göra fel.

Jag tycker inte att det är något fel i att ge beröm när någon inte bara vågar skapa något, utan även har modet att visa upp det. Att uppmuntra barns skapande är något av det viktigaste en kan göra. Vuxna som ger mer beröm för uppäten mat än för en teckning gör mig ytterst skeptisk.

Det är den överdrivet ljusa rösten en så lätt använder jag inte förstår. Eller tror barn mer på det en säger om en använder den? Och i så fall varför använder vi inte den för att förklara hur nyttigt det är med grönsaker? Varför upplever jag till och med det jag själv säger som mindre äkta när jag använder en mer översvallande röst för att ge beröm? Använder vi en sån röst just för att den användes till oss när vi var barn? Och vad skulle hända om vi använde om vi använde en röst som gör att vi själva verkligen tror på det vi säger, även när vi ger beröm till ett barn?