angående att berömma barn, och att jag inte kan låta som en katt

För några dagar sen fick lilla I för sig att hon skulle lära mig låta som en katt, närmare bestämt en spinnande katt. Eftersom jag är väl medveten om att jag absolut inte kan göra någon form av rullande R-ljud kände jag att det hade vart bättre att få låta som en jamande katt, men nej.

Det gick till ungefär så här:

Lilla I: Låt som en katt.

Jag: Nej, jag kan inte.

Lilla I: Man gör bara så här. *rullar perfekt med tungan*

Jag: *försöker verkligen men resultatet blir något mellan en tandläkarborr och ett ilsket bi*

Lilla I: Men du låter som en jättebra katt.

Det roliga är hur hon säger det med exakt samma översvallande röst en som vuxen använder när en får dagens tredje teckning som ser ut att föreställa ett garnnystan, eller som femåringen på förskolan använder till tvååringen när denne på första försöket lyckas göra en sandkaka som bara är lite trasig i hörnet. Ni vet den här översvallande rösten som får det att låta som om en inte riktigt menar det en säger, trots att en verkligen gör det. Det var nästan så att jag väntade mig att hon skulle klappa mig på huvudet också.

Händelsen lämnade mig inte bara full i skratt, den gav mig även en liten känsla av att vara genomskådad. Och det är en konstig känsla att vara genomskådad när en aldrig menat att göra fel.

Jag tycker inte att det är något fel i att ge beröm när någon inte bara vågar skapa något, utan även har modet att visa upp det. Att uppmuntra barns skapande är något av det viktigaste en kan göra. Vuxna som ger mer beröm för uppäten mat än för en teckning gör mig ytterst skeptisk.

Det är den överdrivet ljusa rösten en så lätt använder jag inte förstår. Eller tror barn mer på det en säger om en använder den? Och i så fall varför använder vi inte den för att förklara hur nyttigt det är med grönsaker? Varför upplever jag till och med det jag själv säger som mindre äkta när jag använder en mer översvallande röst för att ge beröm? Använder vi en sån röst just för att den användes till oss när vi var barn? Och vad skulle hända om vi använde om vi använde en röst som gör att vi själva verkligen tror på det vi säger, även när vi ger beröm till ett barn?

för underbart mjuka fötter

Idag har jag passat på att skämma bort både min mage men god mat och mina stackars torra fötter. Här nedanför hittar ni mitt absoluta favoritsätt för att få fötterna att bli mjuka och glada igen.

Du behöver:

Vegetabilisk olja, jag använde en massageolja men tror att det vanlig olivolja funkar ännu bättre då den är fetare

2 plastpåsar

Raggsockar

Eventuellt två snoddar

Eventuellt några droppas eterisk olja

Börja med att blanda den vegetabiliska oljan med några droppar eterisk olja, idag använde jag eukalyptus eftersom den luktar gott och är bra för trötta muskler. Smörj och massera sen in så mycket av oljan som du kan.

 Efter det är det dags att stoppa fötterna i varsin plastpåse.

Till sist drar du på ett par raggsockar över plastpåsarna så att fötterna blir varma, det kan vara bra att försluta kring fotlederna med ett par hårsnoddar eller liknande så att inte "paketen" åker av.

Jag skulle rekommendera att göra behandlingen på kvällen och sen låta den verka över natten. Men om en är som jag och inte klarar av att sova med något på fötterna är det bättre att göra den på dagen, huvudsaken är att en har tid att låta det sitta i flera timmar.


Och för att avsluta, det här är vad jag skämde bort min mage med idag; kycklinglår med keso, sirapsstekt majs och brunsås. Första maten jag lagade helt själv på evigheter. #kanandratakortpåsinmatsåkanjag

alltså arbetsförmedlingen.

Vaknar med ett meddelande från arbetsförmedlingen i inkorgen och snö utanför fönstret, och ärligt vet jag inte vad som gör mig mest besviken.

Så vädret, vad håller du på med. Jag trodde på riktigt att det var vår, så sluta skojas med mig nu, snälla. Det var vår, det faktum att jag klarade mig i bara tjocktröja eller kavajen flera dagar i rad borde räcka som bevis. Jag känner mig lite lurad nu. Jag vet att det bara är mars, men hallå, du hade ju liksom lovat att jag skulle kunna hänga undan vinterjackan för i år. Det kändes i alla fall som ett löfte, eller missförstod jag?

Nu tröstar jag mig med en lång stickad tröja och benvärmare och tänker att om jag råkar köpa godis idag så är det på ditt ansvar vädret, bara så att du vet.

Och angående arbetsförmedlingen. De skulle kontakta mig för mer än tio dagar sen. Men nej, jag fick själv maila dem för att ta reda på när de skulle kontakta mig. Jag hade ändå sett fram emot det, tänkte att nu får jag väll i alla fall ett möte så jag kan få gnälla lite om hur drygt det ändå är att vara arbetslös. Men nej, istället får jag ett mail innehållande en ny handlingsplan. Ingen träff alltså, och de kontaktar mig nästa gång i augusti, då är det nästan ett år sen jag fick träffa någon där.

De anser att jag kan ta jobb över hela Sverige. Att jag har familj och boende här i Tensta är tydligen inte relevant. Att jag även har boende här och inte överallt annanstans är tydligen inte heller relevant. Suck.

schampo-fritt, försök 2

Så för några dagar sen var det dags att tvätta håret igen. Gjorde på samma vis som sist och hade väntat mig ett liknande resultat. Tyvärr valde jag att göra en hård fläta av håret medans det fortfarande var blött, och vaknade med lockar som fick mig att se ut som en ond disney prinsessa.

Efter två dagar med håret i knut ser det inte mycket bättre ut, och det börjar dessutom likna halv-dreads, så imorgon ska jag testa göra en "mellantvätt" med bara vatten och se hur håret blir av det.

de är samma nu som då

När jag gick i mellanstadiet läste vi om nazismen i skolan. Jag skulle tro att det var på historian, för vi lärde oss om det som något som har varit, något som inte längre är. Och så pratades det lite om rasister, men de fanns så klart någon annanstans, i någon annan skola och antagligen också i en annan stad.
Sen i högstadiet blev min skola bombhotad efter att en elev därifrån talat mot främlingsfientlighet under ett fem-i-tolv möte. Då verkade det ändå så ofarligt, det var aldrig någon bomb och dagen efter när byggnaden var genomsökt fortsatte skolan som vanligt.

Nu tio år senare är varken nazismen, rasismen eller främlingsfientlighet historia. Det har blivit till en öppet och konstant hot både mot demokratin och enskilda personer.
Det som hände i Malmö natten till den 9:e mars skrämmer mig. Jag var inte där och kan inte säga säkert vad som hände, men jag har läst det mesta jag kommit över och något som går att säga med säkerhet är att det i Sverige går runt nazister beväpnade med kniv och som ser feminismen som ett så stort hot att de är beredda att använda dess knivar mot andra människor.
Mainsteam-media som från början rapporterade om att det var ett bråk mellan vänster- och högerextremister tycks nu helt förlorat intresset och slutat rapportera. Eller om de bara har det så länt ner att jag inte orkar scrolla längre.
Samtidigt fylls facebook och bloggar av uppmaningar till folk om att våga ta ställning, att våga göra sin röst hörd mot alla former av främlingsfientlighet och fascism . Jag blir tårögt av att inse hur många det finns som är villiga att kämpa, att skriva, skrika eller demonstrera för att bevisa att vi är fler, så många fler och att de som vill tysta oss aldrig kan vinna i längden.

Med sverigedemokrater i riksdagen har främlingsfientligheten börjat normaliserats, men det är vi som har makten att visa att det aldrig kan bli okej.

gratta mig inte imorgon, snälla

Imorgon är det internationella kvinnodagen, och det enda jag kan tänka på är hur långt vi inte har kommit, hur mycket det finns kvar att göra. Imorgon är för mig en bra dag att uppmärksamma det som finns kvar att göra och fundera kring de allt hårdare krav som unga utsätts för när det gäller saker som utseende och sexualitet. Men det är också en dag för att vara tacksam mot alla de som tagit kampen innan oss, att vara tacksam mot alla de som vågade säga ifrån och ifrågasätta, och en enorm tacksamhet mot alla de som varje dag fortsätter den kampen. Feminismen har inte gått för långt, vi har bara börjat gå.

Imorgon vill jag inte ha några grattis för att jag är kvinna eftersom det får mig att känna att alla andra dagar är inte är mina dagar. Att få ett grattis skulle göra att jag blir förminskad från människa till kvinna och bara det, trotts att jag är så mycket mer, trotts att vi alla är så mycket mer än våran könstillhörighet.

Och snälla, inga skämt om hur starka vi kvinnor är och hur alla män aldrig skulle klara sig utan oss. För det tjänar ingen på, inte imorgon och inte några andra dagar heller.

Så säg inte grattis, krama om varandra, tyck om varandra, säg bra jobbat, och fortsätt kampen.

schampo-fritt, försök 1

Första gången jag läste om att tvätta håret utan schampo, a.k.a no-poo, var i våras någon gång. Då tänkte jag att det lät väldigt krångligt och lite flummigt. Men sen under sommaren och hösten vande jag mitt hår vid att bara bli tvättat en gång i veckan.
När jag väl hade vant mig vid att tvätta håret mer sällan började min hårbotten klia nästan varje gång jag tvättade håret, vilket så klart gjorde att jag drog mig än mer för att tvätta det och detta ledde till att no-poo kändes som ett mer och mer intressant alternativ. För ärligt, det är värt lite mer krångel om en har chans att slippa alla de timmar med klåda i hårbotten och på halsen jag haft efter hårtvätt de senaste månaderna.
Så sagt och gjort. Nu har jag för första gången tvättat håret med bikarbonat och sen gjort efterskölj med grönt te. Håret verkar må bra, är inte trassligare än vanligt och jag har så gott som ingen klåda alls.

Slutsats: håret känns rent, det är inte elektriskt, mina lockar syns och jag slipper lukta kemiskt.