de är samma nu som då

När jag gick i mellanstadiet läste vi om nazismen i skolan. Jag skulle tro att det var på historian, för vi lärde oss om det som något som har varit, något som inte längre är. Och så pratades det lite om rasister, men de fanns så klart någon annanstans, i någon annan skola och antagligen också i en annan stad.
Sen i högstadiet blev min skola bombhotad efter att en elev därifrån talat mot främlingsfientlighet under ett fem-i-tolv möte. Då verkade det ändå så ofarligt, det var aldrig någon bomb och dagen efter när byggnaden var genomsökt fortsatte skolan som vanligt.

Nu tio år senare är varken nazismen, rasismen eller främlingsfientlighet historia. Det har blivit till en öppet och konstant hot både mot demokratin och enskilda personer.
Det som hände i Malmö natten till den 9:e mars skrämmer mig. Jag var inte där och kan inte säga säkert vad som hände, men jag har läst det mesta jag kommit över och något som går att säga med säkerhet är att det i Sverige går runt nazister beväpnade med kniv och som ser feminismen som ett så stort hot att de är beredda att använda dess knivar mot andra människor.
Mainsteam-media som från början rapporterade om att det var ett bråk mellan vänster- och högerextremister tycks nu helt förlorat intresset och slutat rapportera. Eller om de bara har det så länt ner att jag inte orkar scrolla längre.
Samtidigt fylls facebook och bloggar av uppmaningar till folk om att våga ta ställning, att våga göra sin röst hörd mot alla former av främlingsfientlighet och fascism . Jag blir tårögt av att inse hur många det finns som är villiga att kämpa, att skriva, skrika eller demonstrera för att bevisa att vi är fler, så många fler och att de som vill tysta oss aldrig kan vinna i längden.

Med sverigedemokrater i riksdagen har främlingsfientligheten börjat normaliserats, men det är vi som har makten att visa att det aldrig kan bli okej.

gratta mig inte imorgon, snälla

Imorgon är det internationella kvinnodagen, och det enda jag kan tänka på är hur långt vi inte har kommit, hur mycket det finns kvar att göra. Imorgon är för mig en bra dag att uppmärksamma det som finns kvar att göra och fundera kring de allt hårdare krav som unga utsätts för när det gäller saker som utseende och sexualitet. Men det är också en dag för att vara tacksam mot alla de som tagit kampen innan oss, att vara tacksam mot alla de som vågade säga ifrån och ifrågasätta, och en enorm tacksamhet mot alla de som varje dag fortsätter den kampen. Feminismen har inte gått för långt, vi har bara börjat gå.

Imorgon vill jag inte ha några grattis för att jag är kvinna eftersom det får mig att känna att alla andra dagar är inte är mina dagar. Att få ett grattis skulle göra att jag blir förminskad från människa till kvinna och bara det, trotts att jag är så mycket mer, trotts att vi alla är så mycket mer än våran könstillhörighet.

Och snälla, inga skämt om hur starka vi kvinnor är och hur alla män aldrig skulle klara sig utan oss. För det tjänar ingen på, inte imorgon och inte några andra dagar heller.

Så säg inte grattis, krama om varandra, tyck om varandra, säg bra jobbat, och fortsätt kampen.

schampo-fritt, försök 1

Första gången jag läste om att tvätta håret utan schampo, a.k.a no-poo, var i våras någon gång. Då tänkte jag att det lät väldigt krångligt och lite flummigt. Men sen under sommaren och hösten vande jag mitt hår vid att bara bli tvättat en gång i veckan.
När jag väl hade vant mig vid att tvätta håret mer sällan började min hårbotten klia nästan varje gång jag tvättade håret, vilket så klart gjorde att jag drog mig än mer för att tvätta det och detta ledde till att no-poo kändes som ett mer och mer intressant alternativ. För ärligt, det är värt lite mer krångel om en har chans att slippa alla de timmar med klåda i hårbotten och på halsen jag haft efter hårtvätt de senaste månaderna.
Så sagt och gjort. Nu har jag för första gången tvättat håret med bikarbonat och sen gjort efterskölj med grönt te. Håret verkar må bra, är inte trassligare än vanligt och jag har så gott som ingen klåda alls.

Slutsats: håret känns rent, det är inte elektriskt, mina lockar syns och jag slipper lukta kemiskt.

26 februari

Idag har syster varit här och vi har lagat lax, diskuterat arbetssökande, feminism, sexism och andra viktiga saker. Som att det ändå känns som att folk har börjat tänka på riktigt, som att det ändå känns som att fler människor än någonsin engagerar sig, tar ställning och vågar göra sina röster hörda. Och då känns det ändå lite som att framtiden inte är helt mörk.

Syster är positiv och säger att de röda måste vinna valet i höst, att folk verkligen har börjat tänka, och att det gäller alla, inte bara våra vänner. Jag vet inte om jag vågar vara lika positiv. Men jag hoppas, av hela mitt hjärta.

I övrigt finns det siffror som säger att så mycket som var tionde person skulle rösta på SD om det var val idag, och andra siffror som tyder på ännu fler. Det är minst var tionde svensk som skulle rösta på ett parti vars företrädare anser att kvinnor behöver ta mer ansvar så att de inte blir våldtagna. Jag vet inte om det gör mig mest rädd, ledsen eller arg. Jag vet bara att det får mig att vilja skrika.

Long time, no blogging.

Hej och hå.
Det är verkligen alldeles för länge sen jag uppdaterade här, och en hel del som hänt som jag velat skriva om. Men nu kommer äntligen en uppdatering.

Jag bor nu i Tensta med en människa som jag är kär i som heter Albin och hans dotter Lilla I. Det känns väldigt bra och fint på alla vis. Tensta är mysigt och det känns bra att bo så nära storstaden igen efter ett års exil i Örnsköldsvik.
Att helt plötsligt ha ett barn i hushållet är så klart annorlunda men inte alls så annorlunda som jag trott. Det går inte längre att välja godis i stället för middag, och det är väldigt svårt att sova längre än till nio även om det är helg. Men mest så är det positivt, det är enklare att ta sig upp i tid, det är ett måste att äta vilket så klart är bra för mig som gärna fuskar med det och en har en ursäkt att gå till lekparken.

Just nu försöker jag komma igång med mitt virkande igen, inte bara virka så mycket några dagar så att händerna värker och sen låta bli i några veckor medans idéerna samlas på hög.
Den här kaninen virkade jag för några veckor sen till Lilla I, efter hennes färgval.

det är vår, snön smälter och det känns som att tiden går alldeles för fort

Så livet går vidare, det är en ny årstid och allt är fint. I skolan har vi fullt upp och man börjar känna att vi närmar oss slutet. Jag vill vidare, fortsätta plugga teater, få göra det jag älskar, men  jag kommer sakna ö-vik och klassen och allt som varit så fint.

Efter sportlovet delades klassen upp i tre grupper för att göra småpjäser, som jag och två andra regisserar. Min grupp jobbar med en barnpjäs som heter 'en natt i februari'. Det är roligt och spännande och svårt, och jag är så sjukt tacksam för de fina skådespelare ja får jobba med.

Dessutom har vi varit och pimplat, vilket åter bevisade att det här med att sitta still inte är min grej. Inte en enda fisk fick vi och när jag inte orkade vara still längre så hjälpte jag Hannes som demonstrerade för fiskars rättigheter.

Nu är det påsklov, och imorgon åker jag ner till mitt älskade göteborg för att shoppa, fika och bara mysa.

en vampyrberättelse

I torsdags spelade vi sista föreställningen av 'en vampyrberättelse'. Det känns både bra och lite ledsamt. Det är en underbar pjäs och det har varit så sjukt kul att få jobba med den, och det finns mycket som jag kommer att sakna. Det känns som att vi jobbat med den i en evighet, samtidig som tiden bara flugit ifrån oss. Samtidigt känns det bra att få lägga det bakom sig och gå vidare med nya projekt.
I fredags när vi städade gick vi igenom alla högar med kläder, de som provats och ratats, de som provats och övats i och de som till slut användes när vi spelade upp.

Det har stått om pjäsen två gånger i öviks allehanda och en gång i tidningen sju.